Och jag som aldrig gillat nostalgi

Nyss hemkommen från en kväll på stan med tjejer som kirrar biffen låter jag långsamt tankarna vandra iväg, väldigt långsamst, väger ord, känner av dom så att tanken ska bli korrekt och spegla vad jag vill ha sagt. Något barnsligt sätt att sätta ord på det som inte går att sätta ord på. Som tur är lär man sig hela tiden nya ord för att lättare beskriva det som man vill ah sagt. Ni som läser/har läst psykologi borde därför förstå vad jag menar bättre än de som inte har det. För jag funderar nämligen i tankebanorna: Om man har tvingats till ackommodation och har anpassat sig till sitt nya sett att se världen, kan man då sakna det som gjorde att man från början tvingades ändra dom? Annars är det nog något allvarligt fel på mig.

Och jag kom hem till en enslig uppfart där där regndroppar som föll mot asfalten ekade mekaniskt, och några lampor brann i ett par fönster men jag visste att ingen var uppe. En illusion om hur hemtrevligt allt är. Öppnade dörren och sparkade av mig blöta skor på rent parkettgolv och det doftade som vuxna vill att det ska dofta för att alla andra ska tro att just deras hem är fridfullt och hemma.
På diskbänken stod en skål med kalla popcorn, som om något bestämt sig för att göra något mysigt tillsammans men tröttheten efter arbetsveckan gjorde att de gamla rutinerna fick ta över och popcornen fick kallna till snarkandet av tunga kroppar som just innnan ögonen slöts för sista gången idag tänkte tanken det kommer en dag i morgon också.

Jag ville repa det perfekta golvet och i raseri skrika att det inte alls är så perfekt, skrika min revolt som om jag bryr mig! Men det gjorde jag inte. i stället kastade jag en blick på den hemtrevliga inköpslitan och drog en suck över att filen är slut, och vi måste visst köpa mer bröd... Sedan tassade jag tyst upp på mitt rum där skrivbordslampan tändes, kablar kopplades om, nattliga samtal blev gjorda och det spelar ingen roll.