Muumi

Idag har jag planerat Osloflytten på Kaffe och Company. Lagat mat med mina systrar och kollat på Wallander. Igår vaxade jag benen. Imorgon ska jag hem till mamma. På onsdag ska jag shoppa med Nina och jackie. På torsdag äta lunch hos farmor och farfar. Sen helgen ska jag spendera med David (som äntligen kommer hem efter typ 100 år). Jag har inte betalat min 3-räkning, men har i alla fall öppnat kuvertet. Ska göra det. Den var ungefär 300 kronor lägre än vad jag trodde och fasade. Har skickat tillbaka studentbilderna. På måndag flyttar jag hemifrån och det får mig att må lite illa. Eller nej, det får mig att må mycket illa.

Frida 19!

Igår fyllde min fina vän Frida 19 år och vi var där och firade henne!

3-14

När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantastisk historia- rolig, drastisk och hemsk på samma gång.

Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tänka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben. Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaterna och kanske en liten hatt på huvudet.

Och så kom bilen, wrooom, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit. Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obeveklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossa det som kom i dess väg.

Den andra tomatens replik till sin överkörda kamrat är både förskräcklig och sann och underbart humoristisk: "Kom ketchup, så går vi!"
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös. Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så grymt till någon som krossats fullständigt?

Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadda tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som har hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.

Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta. Inte längre som tomat- den överkörda tomaten är alltför mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen- utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
Kom Ketchup så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede och mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.

Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hörde, och som förändrade och stakade mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!

höhö

OK, jag erkänner motvilligt att jag förr i tiden drog storlek 28 i jeans. Känns rätt gött att sitta här i Lisas Nudie i storlek 24.

Nu ska jag till Frida och fira hennes födelsedag!

Kräftskiva

Igår var jag på kräftskiva hos min farmor och farfar. Den såg ut såhär:

Cambridge-examen

Jag skrev ett engelskaprov när jag hade slutat skolan.


Interpretation of overall grades
Grade C covers the range of ability from a borderline pass to good
achievement at the level. Grade B indicates the range of good
achievement up to Grade A, which indicates a very strong performance
at the level. Grade D is a narrow fail.

Mitt Resultat fick jag reda på idag.

Score
81/100
Grade
A
Result
PASS

Jag älskar denna mannen

Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur
mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten
med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se
dig om och upptäcka att du är inte så ensam som du tror?



(Och ja, jag började gråta när han tillägnade den till Mark)

En augustimåndag

Jag vet inte hur en augustimåndag brukar se ut. Är det inte konstigt hur man glömmer sånt mellan varven.. Jag föreställer mig orangea, gula och röda löv, en krispig vind. Just nu är himlen grå. Kanske är det standard. Jag vet inte.

Min mamma lagar soppa. Ana sitter jämte mig och bläddrar i en bok om fiske. Hon säger att om man fångar en fisk i en håv och tar upp den på land så kräks fisken. Vidare berättar hon att det i så fall är bättre att banka på den. Lite morbid är hon allt.


Jag skulle kolla på lite saker jag fått av farmor och farfar att ta med till Oslo, med Nina. Men det gick inget vidare.

Vi tar det en annan dag.

Barcelona

Jag är precis hemkommen från en och en halv månad i Barcelona. Vi började äventyret med att bo en natt på vandrarhem och så åt vi tapas. Vi åt en del tapas under tiden där.

Förresten! Vi som åkte var:

Sarah


Annie


Richard


David


Och jag!


Efter en natt på vandrarhemmet fick vi vår lägenhet. Den var liten, låg i sämsta området i Barcelona och visade sig ha problem med ohyra. Vi fick lägenheten sanerad två gånger.

Efter att ha testat oss fram hittade vi sovplatser som passade alla så bra som möjligt och ohyran var borta. Vi köpte en kanin, som vi döpte till Pegasus.

Pegasus visade sig vara en äkta Katalan. Dryg och bortskämd. Kanske var det inte bara hans fel. Favvomaten var sallad och färsk spenat. Frukt gick ner ibland. Han tyckte även om att äta på våra kläder, handdukat och böcker. Men hans allra bästa mat var Davids flip-flop. Han kunde inte sluta äta. Nu måste David köpa nya skor.


Vi tjejer tog jobb på Transcom och sålde trosor. Det var inte det roligaste jag någonsin gjort med det var ofta driftstopp och då kunde man umgås med de andra tjejerna som jobbade där, och det var jättetrevliga. Så jag är nöjd.

Efter ett par veckor kom Marks italienska vän Nadia och hälsade på oss. Hon var världens gulligaste tjej och jag är så glad att vi fick träffa henne.


Under juli månad bodde även de två Örebro-killarna Micke och Johan i Barcelona och vi umgicks mycket med dem.

Här är en kväll då jag och David var hemma hos Micke och Johan och åt spagetti och köttfärsås och tittade på Sällskapsresan!

Sen åkte Sarah hem och det blev genast lite tommare och tråkigare. Vi försökte se det från den ljusa sidan, jag och David kunde nu flytta in i Richards sovrum medans han flyttade till Sarahs gamla säng i rummet hon delade med Annie. Jag och David slapp nu sova i den trasiga bäddsoffan och i AC:ns kyla och vi fick dessutom varsin kudde för första gången på en månad. Men jag hade hellre sovit som förut och haft Sarah kvar.


I början på augusti kom Zlatan till Barcelona och Camp Nou och eftersom jag jobbade satte jag kameran i händerna på David och han fyllde hela minneskortet med bilder och filmer. Sen kom jag också dit och sprang ner på planen.

Fredagen innan jag åkte hem sa jag upp mig från jobbet på Transcom min sista hela dag, tisdagen, spenderade jag med David på Barcelonas högsta ställe- berget Tibidabo. Vi drack kaffe på stadens mest romatiska café, Mirablau och besökte krykan som låg på bergets topp. Vi fick böta på tunnelbanan och sen fick jag välja middagsställe. Det blev hamburgare på Pim Pam Burger och sen kollade vi på film och åt melon. När klockan ringde 7 dagen efter steg vi upp och David tog min väska hela vägen till flygplatsen och dessutom satt jag i hans knä på bussen som var helt fullproppad så stackaren hade väl ingen känsel i varken armar eller ben när vi kom fram till flygplatsen. Vi checkade in mitt bagage och tog en kopp kaffe innan det var dags att säga hejdå. Och det kändes som att säga farväl till någon som skulle dra ut i krig.

Resan hem gick bra även om det var någon tår lite här och där.
Hemma i Halmstad väntade mamma med min önskemat, och det känns skönt att vara hemma igen.

Och det var min sommar i Barcelona!
Snipp snapp snut så var sagan slut!

Kan man ta radera sorg?

Jag sitter och rensar bland mina msn-kontakter. Något ska man ju göra för att få slå ihjäl lite tid när det regnar. Går först igenom online-listan. Tar bort alla som jag inte chattar och inte kommer att chatta med. Går igenom offline-listan. Den är betydligt längre, över 250 kontakter. Vissa har jag aldrig pratat med. Bort. Vissa Har jag pratat med men kommer inte prata med igen. De tillhörde en annan del, eller tidsperiod, av mitt liv. Går igenom kontakt efter kontakt, i bokstavsordning. Kommer så småningom till M.

Mark.

Kan man radera någon som man man aldrig prata med igen, men som har haft större inverkan på mitt liv än jag nånsin kommer förstå. När Mark dog förändrades mitt liv. Vi kommer inte prata igen. Men han förändrade mitt liv, det är så svårt.. Det tjänar ju ingenting till att ha honom kvar.

Jag tog inte bort Mark. Kunde inte. Jag har hans nummer kvar i telefonen också. En gång ringde jag till hans mobil, det var hans mobilsvar. Jag trodde jag var beredd men blev chockad av att höra hans röst.

Sen grät jag.

På det sjätte smäller det

Det känns som att jag är i ett tillstånd av icke-existens. Jag ligger på sängen och är rädd för att andas, rädd för att förstöra något bräckligt. Snart är det dags att börja packa, och jag försöker komma på något som jag borde göra innan jag åker hem. Kommer inte på något, ligger kvar på sängen. Har funderat på samma sak i en vecka, kommer aldrig på något. Önskar jag var mer självständig. Ständig ångest, hur kommer hösten se ut? Har sökt jobb nu, ett jobb som jag gärna vill ha, men det känns hopplöst. Måste självklart söka fler.. Kan man åka upp även utan jobb? Tänk så får jag inget. Magen vänder på sig.

Försöker njuta av sista tiden här. Så jag kan njuta av att vara hem sen. Kloka ord. Men lättare sagt än gjort. Livet känns så svårt när man är helt instängd i sitt huvud.

Dagens läxa

Så vad har vi lärt oss idag?

Att varje gång man kraschar är det bara att resa sig upp igen. Och igen.

Är jag en astronaut, är jag så ensam?

Tillbaka på jobbet efter en för kort helg. En vecka kvar att bli utskälld i telefon. Nuöverdriver jag, har faktiskt inte blivit utskälld en enda gång. Men den forna telefonskräcken gör sig ändå påmind som en liten knut i magen varje gång jag ska till jobbet. Jag längtar hem nu, hem till mamma och hem till pappa. Och så längtar jag till Oslo, gud vad jag längtar till Oslo. Kan knappt bärga mig. Vill ha ett bra jobb och slita hårt. Och så har jag ångest för att jag längtar hem, pga av David, men det skriver jag i varje inlägg känns det som så det kanske inte behöver nämnas.

Jag kan inte sova, vill inte att kvällen ska ta slut. Om ett par timmar ringer klockan igen och det är dags för en ny dag. Matlådan står i kylen och väntar på mig.