Är jag en astronaut, är jag så ensam?

Tillbaka på jobbet efter en för kort helg. En vecka kvar att bli utskälld i telefon. Nuöverdriver jag, har faktiskt inte blivit utskälld en enda gång. Men den forna telefonskräcken gör sig ändå påmind som en liten knut i magen varje gång jag ska till jobbet. Jag längtar hem nu, hem till mamma och hem till pappa. Och så längtar jag till Oslo, gud vad jag längtar till Oslo. Kan knappt bärga mig. Vill ha ett bra jobb och slita hårt. Och så har jag ångest för att jag längtar hem, pga av David, men det skriver jag i varje inlägg känns det som så det kanske inte behöver nämnas.

Jag kan inte sova, vill inte att kvällen ska ta slut. Om ett par timmar ringer klockan igen och det är dags för en ny dag. Matlådan står i kylen och väntar på mig.