Det känns som att jag är i ett tillstånd av icke-existens. Jag ligger på sängen och är rädd för att andas, rädd för att förstöra något bräckligt. Snart är det dags att börja packa, och jag försöker komma på något som jag borde göra innan jag åker hem. Kommer inte på något, ligger kvar på sängen. Har funderat på samma sak i en vecka, kommer aldrig på något. Önskar jag var mer självständig. Ständig ångest, hur kommer hösten se ut? Har sökt jobb nu, ett jobb som jag gärna vill ha, men det känns hopplöst. Måste självklart söka fler.. Kan man åka upp även utan jobb? Tänk så får jag inget. Magen vänder på sig.
Försöker njuta av sista tiden här. Så jag kan njuta av att vara hem sen. Kloka ord. Men lättare sagt än gjort. Livet känns så svårt när man är helt instängd i sitt huvud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar