Beneath the surface

Vi pratar om killar som knappt kommit ur målbrottet, men som åker in och ut i fängelseceller.
Tjejen som är stolt över att ha en pojkvän som är kriminell.
Och de som skadar sig själva.
De som bestämmer tid för att slåss, och flickan som alla vet vem hon är men själv har hon har ingen att prata med. De som vill så mycket, men kan göra så lite.
De som skriker av smärta och de som håller tyst. Den råa stämningen och clowner som gråter när ingen ser. Silikonbröst och skärsår.

De som äter för lite och hatar sina kroppar. De som borde vara ego, men bryr sig för mycket. De som kallas hästnördar och killarna som aldrig går utan sin mp3-spelare på högsta volym. Nervösa blickar och en vägg av grabbar i korridoren. Tjejen som egentligen gillar tjejer, men som har en pojkvän.
Jag talar om en alldeles vanlig klass som går första året på ett gymnasium i Stockholm.
Det var inte länge sedan jag var där själv. Men var det så illa?
Jag fick min besöksbricka och gick genom korridoren. Besökte en lektion. Drog fingret över M hjärta K som var inristat i ett bord i cafeterian.
Och mindes. Kladdigt läppglans, stora killar i trean, svåra mattelektioner, olycklig kärlek. Det var för fyra år sedan. Men aldrig trodde jag att en 16-årig tjej kunde ha så mycket att berätta. Hälften är säkert överdrifter, stor del är säkert sant.
Men en sak vet jag, och det är att jag aldrig såg röken av det när jag själv var där. Vart kommer vi att hamna?

-Malin Nelsäter