Kvävd

Enda sen jag fick veta om Mark har jag inte varit ensam nåning. Utom när jag sover då. Alla pratar om hur skönt det är att de inte behöver vara ensamma, men jag behöver det. Till exempel, när jag vaknade i morse var det första jag gjorde att gå in till Nina. När jag kom till jobber kom Oskar två steg bakom mig. 20 min efter att han stuckit kom Lisa, Nina ringer mig på jobbet, när jag går hem har jag Lisa i hälarna, hon har förövrigt jobbat klart ungefär 40 min innan jag slutar och sitter bara och väntar på mig så att vi kan gå hem tillsammans. När jag kommer hem står Miccha och Markus och frågar hur jag mår.

Missförstå mig rätt, varje gång någon går blir jag ledsen och tänker kan du inte stanna lite till, jag är så ensam. Men när jag har folk runt mig hela tiden, som säger hur de mår och känner sig så är jag en kamelont som bara annamar deras känslor och tar dom som mina egna. Alltså, jag behöver lite egen tid till att tänka ut hur jag känner och hur jag mår. Jag fick tillslut ett utbrott, och ilskan jag kände går inte att beskriva såhär i efterhand. Jag ber om ursäkt till alla drabbade. Jag har bara lite svårt att andas.

Jag kom hem för ca 2 timmar sen. Dessa två timmarna har jag spenderat på mitt rum, ca 15 min har gått till att skrika in i kudden och gråta. Resten av tiden har jag legat på min säng, kollat lite på nyheter, tittat på bilder på Mark, läst vad folk skriver om honom. Varit ensam.