Min gamla retoriklärare Roffe sa ofta att ett sårande ord kan göra mer ont än en kärftsmäll.Just nu känns det som om nån har satt sig på mig och börjat puckla på mig med knytnävsslag över munnen och näsan. Jag vill inte börja tänka på sånt här igen. fan fan fan. Egentligen vill jag bara berätta för henne hur mycket hon sårade mig och hur ledsen jag blir av det. För jag blir inte arg, jag blir inte defensiv och vill försvara allt. Jag blir bara tom och ledsen. Och ensam. Jag hatar hur ensam jag alltid kommer på mig själv med att vara. Och jag hatar att hon inte ens ser vad hon gör med mig. Att jag låter henne göra så mot mig. Jag hatar hur jag bara mumlar nått och skyndar mig in, hem, in på mitt rum. Jag hatar att det är där jag visar hur sårad jag är. Jag hatar hur våta min kinder blir, när jag är ensam. Jag hatar att hon får mig att gråta.
Och jag vet att du vet jag har rätt, jag har rätt, du har fel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar