Stark hatkärlek till lördagsmorgonar. Idag var kärleken starkare än hatet. Jag drack vin i går kväll, serri. Tre glas vin och sen tre glas vatten. Jag vet precis hur jag är när jag är bakfull, förstår ni. Det finns tecken.
tecken på bakfylla:
- Munnen är torr
- Jag är törstig
- Klockan är max 6, halv 7
- jag är pigg i kroppen
- Jag är trött i hjärnan
Såhär vaknade jag:
- Inte torr i munnen
- Inte törstig
- Klockan var 8, larmet ringde
- Jag var trött i kroppen
- Jag var trött i hjärnan
Summa sumarum: Inte bakis.
Mamma var vaken, hon frågade om jag ville ha kaffe. Jag tackade nej och hon frågade vad Ana ville ville ha till frukost. Leverpastej. När jag gick hemifrån stod det två rykande koppar kaffe på bordet och morgonsolen lyste upp rummet. Hemtrevligt. När jag kom ut bet kylan i mina kinder. Jag önskade att jag hade nappat på gårdagens förslag, men kanske var det lika bra att jag inte gjorde det eftersom jag skulle upp och eftersom jag är totalt lost och undrar om det handlar om att tillfredställa biologiska behov, eller om jag bara tycker om att inte behöva vakna ensam (eller, gud förbjude, något ännu värre). Men det var nog lika bra att jag gick hem ensam, för det är extra svårt att gå upp om man har en arm runt sig, och plikten kallar faktiskt på mig.
Men det jag ville komma fram till var att min säng var jätte gos-varm, det luktade kaffe, det var en så lugn stämning hemma innan dagen liksom kom igång. Det var morgonsol, bitande kyla som luktade höst och friskt. Det är därför jag älskar lördagsmorgonar. Jag måste till jobbet, det är därför jag hatar dem. Men hade det inte varit för jobbet hade jag sovit bort varje lördagsmorgon och alltid missat denna tid, den bästa tidpunkten på hela veckan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar