När hösten kommer så får jag ångest. Speciellt när det är fredag kväll, kylan biter i kinderna och man väntar på vänner som är sena för att åka på en fest nånstans ute i skogen. Egentligen mådde jag bra. Jag satt och väntade, lyssnade på bra musik i min iPod och med såna där hörlurar som inte släpper in nått ljud utifrån.
Det kommer ut en pappa från McDonalds, med sig har han sin son, som är i nedre tonåren, kanske 13. Pojken har Down Syndrom och de går där med sina hamburgare, för att komma hem, kanske kolla på tv4s fredagsunderhållning hemma i tv-soffan och äta hämtmat. Det är kanske deras helglyx. Och jag vet inte varför det gör mig så sorgsen att se. Kanske beror det på att lyckan jag såg i deras ögon var äkta, och lyckan jag skulle känna senare på kvällen skulle bero på vin.
Kamilla, jag och Rebi hoppade på en buss mot skogen. John har fyllt år och ska ha fest. Vi ger honom en kebab i födelsedagspresent och han låtsas bli glad. Låtsas att det var den bästa presenten. Vid 1 är Rebis allergi så outhärdlig att vi inser att vi måste sticka. Vi får skjuts in till stan av någons mamma.
Det var en bra kväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hösten är ju det bästa som finns. Kanske för att alla i ens omgivning får ångest (det får man inte säga, "känner sig ängsliga") och blir kramsjuka. Eller för att det är mörkt och produktivt.
jag får ångest och blir kramsjuk. det värsta är att ingen annan verkar påverkas av jorden rotation. Men om du vet några så kan ju du höra av dig med namn och nummer, skulle verkligen behöv någon att dela ångesten med :P
haha, jag tror nog att halmstad är fullt med kramsjuka människor. annars får du väl stalka upp mitt nummer så kan jag ge dig pekpinnar för hur man älskar orange.
Jag är en sån kass stalker, eftersom min dator är min värsta fiende ):
Skicka en kommentar