nya idolen- yeah!

DEN 3 OKTOBER 1992 uppträdde Sinéad O'Connor i "Saturday night live". Hon tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att protestera mot att barn utnyttjats sexuellt av katolska präster. Därför gjorde hon en a cappella-version av Bob Marleys "War" i vilken hon bytte ut raden om Angola, Moçambique och Sydafrika mot "child abuse, yeah". I slutet av låten rev hon sönder en bild av påven.

Den irländska sångerskan, som blev en av världens största popstjärnor efter Prince-covern "Nothing compares 2 U", hade redan gjort sig impopulär i USA genom att vägra låta nationalsången spelas innan en konsert i New Jersey. Att riva Johannes Paulus II i småbitar väckte ännu mer anstöt. Sinéad O'Connor fördömdes, bojkottades och hennes skivor kördes över med de ångvältar som alltid verkar finnas till hands när religiösa grupper protesterar i USA.

De negativa reaktionerna nådde sin kulmen två veckor efter påveattacken, då Sinéad uppträdde på en gala som firade Bob Dylans första trettio år som artist. "Jag är stolt över att presentera nästa artist, vars namn blivit synonymt med mod och integritet", sa Kris Kristofferson när han presenterade henne. Publiken på Madison Square Garden lät sig inte övertygas. Buropen rasade över henne som tsunami av hat. Meningen var att hon skulle sjunga Dylans "I believe in you" men de första pianoackorden fick inte tyst på vrålen. "Don't let the bastards get you down", sa Kris Kristofferson. "I'm not down", svarade Sinéad O'Connor, tecknade åt pianisten att sluta spela och sa "ok, turn this up".

SEDAN SJÖNG HON "WAR" - samma a cappellaversion som i "Saturday night live", fast snabbare, skrikigare och trotsigare - medan Dylanfansen brölade. Bob Marley baserade texten på ett tal som Haile Selassie höll i FN 1963. Men den etiopiske kejsarens ord lät aldrig så upproriska som när Sinéad O'Connor sjöng dem. Efter den sista tonen gav hon publiken en föraktfull blick. Sedan grät hon ut mot Kris Kristoffersons axel.