Det är nånting med den där ångesten. Jag trodde den var borta, och jag är ju glad och så. Så varför är jag rädd för att lägga mig på kvällen? Rädd för att inte kunna somna och tänka tankar jag inte visste jag hade. Rädd för att somna för att jag inte kan styra mina drömmar på rätt spår när de virrar bort sig i djunglar av människor jag träffat, tankar jag tänkt och känslor jag kännt. Som jag egentligen vill lägga i en ask där det står Erfarenheter med stora svarta borkstäver. Men jag är för nära mig själv och mina minnen. Jag kan inte skratta åt dom, och de pinar mig. Rädd för att vakna och inse att inget finns, allt är på låtsas och undra i min ensamhet vem jag är och vart den jag trodde jag var har tagit vägen.
Och egentligen behöver jag inte dig. Jag betyder inget för dig. Och egenltigen är det ok, för vad betyder du för mig? Jag önskar jag kunde säga inget, inget alls. Snart kanske. Vi hade väl vår tid, och som Rembrandts sjunger Just when I fell in love again, you said that all good things must end. That's just the way it is, baby. Och jag har väl gått vidare med mitt liv, och jag behöver inte dig.
Jag saknar inte dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag finns här för dig skopis <3 Hoppas du vet det! Du kan prata med mig om du behöver..
Skicka en kommentar