När man tittar ut genom fönstret och ser det jag ser just nu så önskar man att man hade en digital systemkamera. Jag har en analog. Utan film.
Jag lyssnar på Winnerbäck och känner mig matt i hela kroppen, nära till tårarna. Ska det onda inte gå över? Ska det aldrig ta slut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar