I'm not leaving you

När jag var liten var jag scout. En gång på scouterna så skulle vi göra en leka en lek som hette något i stil med Tuggummit. Alla la sig i en hög på golvet och så höll man fast i varandras händer, huller om buller. Sen gick en runt högen och försökte dra loss folk från den. När man blev dragen i skulle man hålla fast i sina kamrater så hårt som möjligt. Blev man lossdragen fick man resa sig upp och hjlpa till att dra loss andra människor ur tuggummit. Den som man höll fast i fick så snbbt den kunde försöka hitta en annan hand att hålla fast i. Tuggummit blev mindre och mindre. Fler och fler drog. Tillslut var det bara två kvar i tuggummit, som höll fast i varandras armar. Det var jag, och det var min syster. Vi hade hälften av scoutkåren som drog i mina fötter, och hälften drog i min storasysters. De kunde inte få loss oss.

Ibland tänkar jag att vi är reslutatet av omständigheter. Jag tror på den teorin, vi blir den vi blir efter vad vi råkar ut för. Vem har det yttersta ansvaret för hur vi tänker och agerar? Vi själva så klart. Men tänk om vi hade tänkt och fungerat på ett helt annat sätt ifall vi, tex hade haft andra föräldrar eller varit fattiga barn i Afrika?

Jag tror att vi blir skapade att tänka på det sättet som vi gör, genom vår uppforstan. Vi är våra föräldrars avkomma, och vi är de personer som de skapat. Så när de är missnöjda med oss, är de då egentligen missnöjda på sig själva? När de klagar på vårt beeende, är det då sina egna misslyckande de klagar på eftersom de misslyckats med att uppfostra oss att inte bete oss på det sättet vi nyss betedde oss på?

När vi föds har våra föräldrar det yttersta ansvaret men om man ska dra en gräns för när vi är våra egna så är det kanske när vi blir myndiga. Då tar vi ett kliv över branten och är våra egna att hand om. Det är då vi får hoppas att våra föräldrars framgångar och bakslag, det de är stolta över och de de helst vill glömma har gjort oss till bra individer som är kapabla att fatta riktiga beslut.

Så är vi offer för våra föräldrars ovetande? Det ända jag med säkerhet vet är att jag och mina systrar är det där tuggummit som inte gick att dra isär. Det kan min pappa och hans fru tycka är mycket jobbigt. Ikväll till exempel. De blir arga på en av oss, tror de. Men vi andra två tar den personen parti i vårt och torrt. Jag tror min pappa kallade det för Hjälppatrullen nån gång. Och visst, vi är hjälppartrullen. Men jag tror aldrig att min pappa och hans fru någonsin reflekterar över att de kanske varit med och skapat patrullen de ogillar så mycket.