I don't miss you anymore, Unless I close my eyes

Ibland inser jag hur beroende jag är av att vara uppkopplad. Inte för att vara med om allt, men för att kunna ta del av det. Sitta på mitt vindsrum och passivt se på när vi förstör oss själva och varandra. Det ät vid såna tillfällen, när jag glömt bort hur viktigt det faktiskt är för mig, som jag blir påmind. Av moder jord själv, nämligen genom åskan. Nån drog ut rautern och vips så försvann världen.

Vad göra i en sådan situation? Läsa en bok? Jag började med att ta av mig min bikini som jag haft på mig under förmiddagen då solen sken och jag låg i trädgården och lapade sol. Sedan gick jag ner och gjorde mig en skinkmacka. Östras Hälsa-bröd är alldeles för gott. Tänkte slänga i en skiva i cd-spelaren men Håkans nya ger så många bilder i huvudet som jag inte är redo att möta riktigt ännu.

Ibland underar jag vad jag håller på med. Vad gör jag med mig sälv? Jag har ingen aning om när jag kom hem i lördags natt, trots att jag hela tiden visste att jag var tvungen att gå upp och jobba. Allt jag vet är att nånting som jag inte ens visste att jag kände var tvunget att dämpas. Men vin, öl och tequila. Det som är mest skrämmande är att jag lyckades dämpa den där känslan. Men jag vet inte vilken känsla det var. kanske behöver jag komma i kontakt med mig själv. Och nu loggade nån in på msn som jag också borde ta kontakt med men som jag håller avskärmad. Helt enkelt för att jag är för feg.

Jag har en vän som jag avundas ibland. Hon är världens snällaste och goaste. Hon kan ligga under en filt och prata en helt eftermiddag med en kille som hon nyss träffat. Det skulle jag aldrig klara av. Hon är stark och trygg på ett sätt som jag alrigt varit, är eller har några som helt förhoppningar om att bli. Även om jag önskar det ibland. Kanske är det kärlek jag söker när jag ger mig ut på nätterna? Men jag tror inte det. Jag tror att jag är ute efter mjuka läppar och huvuden fyllda med tingeling.

Och då får man på köpet en utbox i mobiltelefonen med fylle-sms som man inte står för. Tänk att mobilen kunde ge ångest. Fast det gör den inte, inte så mycket i alla fall. För om man ska tänka på kontentan av lördagskvällen så var den inte så dum. det fanns några incidenter som jag önskar att jag inte behövde stå för men det viktigaste var en sak som fortfarande, 2 dagar senare, kan få mig att le. Trots den grå himlen som det trillar tunga droppar från.