Ikväll har jag fyllt mitt huvud med tingeling, man blir sentimental av ingenting

Imorgon ska jag skriva om kvällen. Detta inlägget blir mer av en hyllning till det som var. Och natten.

Egentligen ska man inte vara fast i dåtiden. Men ibland får man vara sentimental. Jag lyssnar in mig på Håkans nya album och det är så bra och ett par av låtarna går rakt in i hjärtat. Men jag kunde inte somna ikväll. För allt som spelades i mitt huvud var och häll ut havet ända bort till horisonten om och om igen. Så jag steg upp, gick över mitt nattkalla golv. Och jag är fast, och mina ögon är kanske lite glansiga, för jag har fastnat på Håkans finaste låt. Live. Helt obeskrivligt.



Ute är det kallt och klart. Jag vill titta ut genom det hela natten och andas. Andas sådär på riktigt som det ska vara. Jag vill sitta nånstans där man kan andas.

Jag tror att jag saknar illisioner. Inte saknar, utan saknar. Att det jag saknar är något som inte existerar. Men om du vill ha mig, som Håkan säger så bra, så kan du få mig så lätt. Håkan är bra på att sätta ord på sånt som jag brukade ligga sömnlös och tänka på. Fast jag tänkte på det utan ord, för jag hade inte dem. Men sen kom Håkan. Åh, den där konserten för ett par år sedan. Det är nog inte många saker som berört mig så mycket. Jag längtar tills nästa vecka när jag ska se honom igen. Det är nått speciellt med Håkan.

Egentligen är det Thåströms citat men den där Håkan-konserten är som min version av där jag rökte braj för första gången

Ikväll har jag fyllt mitt huvud med tingeling...